Förlossningsberättelse - När Sigrid föddes

 

Detta är berättelsen om när Sigrid föddes, elva dagar innan beräknad förlossning, fredagen den 26e september klockan 02.43 på Centralsjukhuset i Karlstad.

 

 

Torsdagen, dagen innan vår tjej föddes kändes som helt vanlig dag. Nils hade varit på förskolan måndag till onsdag så jag och Nils hade en heldag tillsammans innan fadern skulle komma hem på eftermiddagen och ta helgen. Nils och jag morgonmyste på förmiddagen med att titta på Pippi Långstrump i vår säng. Vi tog en lång lugn frukost. Planen var att vi skulle cykla ner till Skåres öppna förskola på eftermiddagen för bus och lek. Nils pysslade mycket själv och jag passade på att städa plan två här hemma. Gött att få en del av fredagsraffsen gjord en dag innan.

 

Nils skulle sova lunch och hade svårt att somna. Jag fick gå ut och gå med honom i vagnen i 40 minuter innan han slumrade. En sådan lång, tung promenad var det flera veckor sedan sist jag gick. Jag slängde i mig lite lunch innan han snart vaknade igen. På direkten satte vi oss på cykeln och det bar iväg till Ilanda. Det kryllade av barn, mammor och pappor just den dagen. Jag var helt matt efter lekstunden.

 

Kvällen kom och Fredrik målade lite på den nyfixade trappan. Jag satt med en kopp hallonbladste och uppdaterade bloggen samtidigt som jag tittade på TV. Vi satt till bords dessförinnan med morotssoppa och vitlöksbröd. Fredrik sa till mig att han trodde att detta skulle bli den sista middagen innan förlossningen. Han tjatade mig i säng i tid också. Den kvällspigga jag är har jag ibland svårt för att somna i tid.

 

Jag vaknade och tyckte det kändes lite i magen. Vad var klockan? Har jag hunnit sova något om det nu skulle starta? Mobilen visade kvart/tio-i ett någonting. Jag låg och inväntade ytterliggare en sammandragning, som jag gjort så många gånger förut när det bränt till i magen. Och visst blev magen stel igen efter några minuter. Men helt ärligt visste jag inte om det hade börjat eller inte. Än gjorde det inte extremt ont. Jag väckte Fredrik och var trött och grinig. Sa att jag inte orkade föda inatt. Vi gnabbade och jag högg på det mesta han sa. Precis som det bruka vara nattetid hos oss, haha.

 

Han tyckte vi skulle ringa hit barnvakt till Nils och åka in på direkten. Jag tvekade. Det kan ju vara falskt alarm. Det kan ta tid. Värkarna kom med ca 2,5 minuters intervall och höll i sig i ca 45 sekunder. Vattnet har ju inte ens gått än och värre kan det kännas. Pappa svarade. De gjorde upp att han skulle komma hit. Jag blev lite stressad och sur. Jag tyckte vi kunde vänta ett tag till. Fred fick mig att ringa förlossningen. "Hej, jag har värkar jag. Jag har gjort detta förut men jag vet inte jag.. när ska jag åka in? Jag känner mig lite nödig också" Jag andades och lyckades prata genom värken i samtalet med barnmorskan. Hon skrattade glatt och vi skojade lite. Hon tyckte jag skulle komma in och köra en CTG och kolla läget. "Nu åker vi Fredrik!"

 

Pappa kom hit och jag och Fredrik satte oss i bilen. Nu tilltog intensiteten i värkarna. Nu var det inte kul. Det gjorde fruktanvärt ont och jag var rädd. När vi kom till motorvägen fick jag en värk som kändes ännu kraftigare och den kändes så långt ner. Det kändes som att det hände riktigt mycket. "KÖR! JAG TROR BEBISEN KOMMER SNART!"

 

Fredrik släppte av mig vid förlossningsentren medan han parkerade bilen och betalade. (Jäkligt lämpligt moment mitt upp i allt som känns som en evighet!) Värkarna var täta och jag brölade och andades genom smärtan gungandes med händerna på min knän. Jag ringde på klockan och vi var välkomna in. Jag ropar på Fredrik att dörren nu är upplåst och att han måste skynda sig. Han galloperar tillsammans med kameraväska och sportbagen mot mig. Dörrskapet öppnas och stängs medan jag står i mitten och försöker hålla ingången fri.

 

Inne på förlossningen blir vi tilldelad en barnmorska och undersköterska. Det var samma barnmorska som jag hade när jag kom in i augusti med värkar. Jag kände mig trygg. Inne på rum 7 tog bytte jag om till sjukhusskjorta och vips så gick vattnet. Klockan var då 02.10. Inte hade jag skrivit något förlossningsbrev utan jag berättade och förklarade det viktigaste. Krystningsskedet upplevde jag fruktansvärt med Nils och jag ville att de skulle veta det och om min rädsla för att gå sönder. De fick upp mig på sängen och gav mig lustgasen som jag ville ha på låg styrka. Under värkarna gav mig Fredrik lustgasen och guidade mig. Vi tittade varandra djupt in i ögonen. Barnmorskan undersökte mig. "Du är fullt öppen. Vilken tur att ni åkte in. Vad duktig du är!"

 

"Ni skämtar!? Redan!?" Nu hade jag så ont så jag knappt kan fatta att jag överlevde i värkarna. Detta var den värsta biten i denna förlossningen. Alltså värkarna jag hade när huvudet skulle sjunka ner inför krystningarna.. Här hade jag fruktansvärd panik och jag försökte fysisisk fly. Jag slängde av mig skjortan, svetten rann. Jag skrek att jag kände mig kvävd av lustgasmasken. Den var inte alls samma vän denna gång som under förra förlossningen. Jag hoppade ur sängen och ville bort.. Tror inte någon kunde missta min önskan om det. Då känner jag hur bebisens huvud börjar komma ut. "Nu kommer bebisen!" Stående som jag är ber de mig sära på benen men det funkar inte. De prövar att ställa mig i sängen i stället och trycka på men de märker att jag inte får tillräcklig kraft i den ställningen. Here we go again. "Prova lägg dig på rygg och håll händerna runt låren, det brukar vara lättare." Fan, att det ska vara så svårt att krysta. Även denna gång uteblev den där krystkänslan man läser och hör om. Nu var det bara ren vilja att få ut bebisen. Värkarna kändes ungefär som öppingsvärkar fast att jag kände huvudet där nere som skulle ut.

 

Barnmorskan instruerade mig hur jag skulle trycka på som bäst genom att trycka där nere med ett finger om riktning. Hon töjde och höll en varm handduk som jag bett om. Mitt psyke befann sig i en annan värld. När det kändes som jobbigast tänkte jag på Nils. "Allt för Nils, jag älskar Nils och han ger mig styrka genom detta". Tycker att jag tacklade utdrivningsfasen bättre än förra gången.

 

"Nu är bebisen snart ute. Nu måste du lyssna på mig så det inte går för fort." Undersköterskan kollade på mig och ville se så jag verkligen förstod vad barnmorskan sa. Jag kämpade på och använde lustgasen. "En värk kvar sedan är bebisen ute". Den meningen var helt underbar att höra. Snart över! Här fick jag trycka lite, pausa och flåsa lite och trycka på och plopp så kom barnet ut! Vilken känsla!

 

I min suddiga värld såg jag hur hon las upp på min mage och jag tyckte mig se att det var en tjej. Jag andades ut, jag överlevde, jag fixade detta! Fredrik undrade vad det blev och personalen bad honom titta efter. "En tjej, eller!?" "Haha, ja du ser ingen snopp va?" Tänk att det blev en flicka.. Vi hade hela graviditeten kallat barnet för just hon/henne. Fast de sista veckorna diskuterade vi bara killnamn, just för att det var svårt att se att det faktsikt skulle vara en tjej ändå.

 

"Lovisa fick inte riktigt till det med lustgasen och i jämförelse med Nils förlossning som var mer teknisk rätt utifrån det vi tränat på var det här en förlossning som gick på ren vilja. Efter första värk till att vår lilla dotter kom till världen tog det knappt två timmar."

 

Fredrik var så glad. Det var jag också, innerst inne, men ännu var jag inte riktigt väckt ur min smärtvärld. Det tog ett tag att komma tillbaka till verkligheten. Den intramuskulära injektionen gavs för att få ur moderkakan och de klämde på min mage medan jag krystade ut den lätt. De säger att smärtan försvinner så fort barnet är ute men jag håller inte med. Min svanskota hade fått sig en törn och jag hade rejält ont. Eftervärkarna var betydligt kraftigare nu än med första barnet.

 

"Jag är jättestolt över Lovisa som inte använde någon bedövning förutom lite lustgas och fixade förlossningen så bra som hon gjorde. Jag älskar dig Lovisa och vår fina familj som hälsat lilla Sigrid välkommen!"

 

Hon lades vid mitt bröst och började äta omgående. Så duktig, så fin, så underbar - så lik sin bror! Jag undersöktes och jag hade tur även denna gång, inte en endaste liten bristning. Vilken lättnad. Från första känning hemma till Sigrid var ute tog det knappt två timmar. Snabbt och intensivt. Min barnmorska på BVC hade gissat på halva förlossningstiden denna gång och hon hade ju nästintill rätt.

 

Älskade lilla tjej! Visst gick det att älska ett till barn, på stört, trots att jag hade hela tiden tvivlat. <3

 

  

 
 

 

 


Sigrid fyra månader

 

Älskade lilla varelse. Du är så god. Igår blev du fyra månader. Nu känns det som du funnits hos oss så länge. Det känns självklart att vi är fyra i familjen trots att jag ibland får för mig att vi har fler barn, haha.

 

Du skrattar åt din bror. Ögonen gillar att följa honom. Vi tycker att ditt skratt är så annorlunda från storebrors. Ibland låter det nästan som du grinar. Tokfia. Du älskar att ha din högerhand i munnen att gnaga och tutta på. Dregglar ordentligt gör du. Redan tänder på g?

 

I kläder har du genomsnitt 62. Det börjar växa ut små blonda strån på bakskallen där du tidigare skavt bort den kalufs du föddes med.

 

Det är kämpigt på kvällarna och det har nog varit det i två veckors tid. Du har elaka eksem på kinderna och huvudet och ibland är du lite rödflammig om bålen. Nu utesluter jag mjölk i min kost ett tag för att utesluta att du skulle vara allergisk du med. Din far har tagit in pilatesbollen i från gymmet och gungar dig till sömns om kvällen. Om natten äter du ofta, upp mot sex gånger per natt. Du tar ogärna flaska.

 

Vi försöker natta dig ungefär samtidigt som Nils men du gillar inte att vara själv i rummet och du vaknar ofta snabbt igen efter att vi lagt dig. Du vill somna senare och du skulle vilja ha sovmorgon varje dag. Sover middag gör du lite oregebundet men du brukar vilja sova längre vid 10-tiden.

 

 

 

 


Sigrid tre månader

 

 

 

Alltså herrejisses vilken go tjej vi har! Ett riktigt charmtroll. Hon är så nöjd hela tiden att det känns helt otroligt. Hon är så lättvindig. Som sagt, det gör mig så gott i själen att hon mår bra.

 

Smölpajen skrattar när brorsan kommer nära och gullar med henne. Men gallskriker förstås när hon får sig ett bett i pannan eller foten.. Hon leker i babygymmet och greppar tag i de roliga leksakerna och viftar med ben och armar. Sigrid är så rolig när hon pratar och ropar förbannat. Om nappen behövs och inte finns tillgänglig tuttar hon och biter gärna på sin hand. Hon sitter gärna i knät eller står på bordet. 

 

Nu har hon börjat använda kläder i 62/68. Hon växer verkligen så det knakar. Man blir ju helt nostalgisk när hon använder Nils gamla bebiskläder. Hon har även fått en del nytt av familj och vänner.

 

Äter gör hon mer än gärna, dygnet runt. Inget krångel med amningen alls. Flaskan har hon dessvärre börjat rata. 

 

 

 


Sigrid tio veckor

 

Nu spenderas det mycket vaken tid i babysittern. Det gillar hon och det är så kul att sitta och titta på varandra samtidigt som hon gungas lite lätt och hon lyssnar på träleksakerna som snurrar på lekbågen. Denna vecka var det premiär på öppna förskolan. Fredrik har en del semesterdagar nu i december så vi har gått dit hela familjen och lekt och socialiserat oss. Sorg i mitt hjärta att Skåre ÖF stänger tillfälligt nästa termin (igen!). Jäkla kommunpolitiker.

 

Vi har sedan hon föddes fått höra att hon är så med och stadig för sin ålder. Det stämmer nog. Det är en robust och tillfreds tösabit. Lugnet har hon fått från far sin.

 
 
I sin mormors bomullsstickade gamla klänning
 

Sigrid två månader

 

Igår blev vår donna två månader. Nu känns det som längesen som jag var gravid och jag har nästintill glömt bort den värsta smärtan från förlossnigen.

 

Sigrid väger drygt 5,2 kilo och är ca 54 centimeter lång. En riktig tjockis alltså. Hon är en ljuvlig liten tös som ler och "pratar" om man talar till henne när hon är mätt och belåten. Hon gråter nästan aldrig. Hon är såååå nöjd med livet och det värmer såklart mammahjärtat.

På kvällen när jag och Fredrik går och lägger oss somnar Sigrid i sin spjälsäng tillsammans med sin snuttefilt "korvad" längs ena kinden. Även detta känns helt otroligt.

 

Det klart man jämför med sitt tidigare barn trots att man vet med sig att det är två helt olika individer. Jag tänker på när Nils var liten och det gör ont i mig att han mådde så dåligt. Det är nu när man fått en frisk lillasyster som man förstår hur jobbigt storebror haft/har det.

 

Älskade barn.

 

 

 

 

 


Nyföddfotografering

 
Jag har glömt att visa er de fina fotona Myrran tog på Sigrid när hon nästan var två veckor. Sött va?
 
 
 

Sigrid sex veckor

 
 
 
 
Våran lilla knubbis tittar och är nu så med när hon är vaken. Hon ger mig stora leenden sedan några veckor tillbaka och de blir bara fler och fler. Hon luktar så underbart. När jag snosar på hennes fjuniga rödljusbruna hår fylls jag med sådan värme. Att man inte kan spara denna bebisdoft på burk eller något.
 
 
På natten somnar hon oftast tätt intill mig vid måltiderna. Ibland håller Sigrid sig i sömn medan jag flyttar henne till mitten av sängen, ibland inte. Då och då rapas hon på sin pappas bröst och så lägger vi våra huvuden nära ditt så du somnar lättare. <3
 
 
Sa jag att jag var lycklig? Tänk att vi fått dessa fantastiska barn. Jag är övertygad om att Nils och Sigrid kommer ha massa skoj i sina dagar, precis som jag och min bror haft/har.
 
 
 

Sigrid tre veckor

 

Sigrids mage krånglar. Det är främst kämpigt på kvällen och natten. Nästan exakt samma tid startar magontet, lagom i samband med Nils nattning.

 

BVC-sköterskan anser att hon svarsler redan.  Det är häftigt att det går att få såpass kontakt med henne. På mät och väg ser vi goda resultat. Hon växer så det knakar, vår Bumling.

 

Nils pussar och klappar lillasyster. Han ger "Giri" nappen när hon är ledsen. Otroligt mysigt att se dem tillsammans (förutom när storebror drabbas av hybris och blir lite hårdhänt ;) )

 

 

 Vad vi älskar dig! Hela familjen!

Sigrid två veckor

 

Hon är lite mer vaken nu. Det är underbart när hon tittar en rakt i ögonen. Åh, vad vad vi njuter. Amningen har det denna vecka varit jobbigt med men jag inbillar mig att det blir bättre. Hon växer så det knakar, vår lilla tjockis <3

 

Det känns som vi har lite rutin. Hon sover fortsatt gott på natten mellan de tre-fyra amningstillfällena. Hon har flertalet episoder på dagen som hon långsover och stunder hon vill ha mycket mat. Vi har vågat oss ut på lite längre promenader.

 

Lite mer temprament har hon visat men jag tror inte hon har samma heta som hennes bror och mor ;)

 

 

Sigrids första vecka

 

Det här är livet! Mitt inre är fyllt av tacksamhet. En tacksamhet över att vi fått bli föräldrar till just våra barn. Nils och Sigrid.

 

Nu har vi varit hemma en vecka. Efter att legat på patienthotellet en natt efter förlossningen kom vi till Skåre igen. Lillan sover och äter. Små stunder tittar hon och är vaken. Nils tycker det då är så kul och skrattar och petar på henne, precis som att hon vore ett litet djur. Visst, hon både låter och rör sig som någon mystiskt djurart. Vi har inspelat när Nils träffade "Beeebiii" första gången. Guld värt! Han var så lycklig, så stolt! På dagis berättar de att han pratar om bebisen som finns hemma. Inte trodde jag han skulle förstå så mycket han faktiskt gör.

 

Amningen funkar bra. Det är periodvis tufft med högerbröstet som smärtar. Tur att det går att pumpa och avlasta när det behövs. Vi har våra maratonamningar som sedan följs av långa sovstunder för henne.

 

Det känns hittills som en revansch. Peppar peppar.. Allt känns så mycket lättare och vi är coolare som tvåbarnsföräldrar. Amningen funkar, hon sover gott om natten - hon verkar må bra! Ännu vågar jag inte ta ut något i förskott. Jag erkänner att jag är rädd att även hon ska utveckla multipla allergier och bli dålig, hon är ju trots allt bara en vecka ännu. Men hoppet är det sista som överger en. Tänk om det håller i sig!?

 

Jag känner mig tillfreds, så lycklig. Trots att hormonerna spelar mig ett spratt då och då och att jag visst har utvecklat viss babyblues som jag främst lider av på kvällarna. Jag försöker blockera negativa och jobbiga tankar. Dock hoppas och tror jag det blir bättre. Jag vägrar att sjuka ner mig som jag faktiskt gjorde förra gången. Men det där går ju dessvärre inte alltid att styra över. Kroppen då? Svanskotan som fick sig en törn i samband med förlossningen känns bättre. Vi vilar mycket och myser i soffan så jag har inte riktigt känt efter min fysiska status. Små kortare barnvagnspromenader har vi tagit med barnen. Magen verkar gå tillbaka sakta men säkert, vad lätt man känner sig. Hoppas att svullenheten förvinner snart.

 

Det känns obegripligt att det redan gått en vecka sedan Sigrid föddes. Tiden flyger iväg och jag försöker njuta varje minut. Tänk att jag har världens finaste, mest underbara familjen som finns!