Tankar om en tid för två år sedan

 

Det är så påtagligt nu. Nu när vi fått ett barn som mår bra inser man också hur dåligt vår förstfödda mådde. Jag gråter ibland. Jag klandrar mig för allt möjligt. Hur blev det som det blev? Vår son är inte dödssjuk men de besvären han har är tillräckliga för att ge mig ångest och skuldkänslor. De allra flesta vill ju att ens barn ska bara må helt bra!

 

Jag visste hela tiden att något inte stod rätt till. Att vår älskade lille kille inte mådde väl. Han var inte nöjd. Vi såg på han ofta att han var motoriskt orolig och när jag tittade in i min killes ögon såg jag ibland hur han led. Nu gråter jag..

 

Jag bönade och bad om hjälp på BVC. Gensvaret blev att det var helt normalt med de utslagen han hade. Och kolik trodde de... Det var inte helt ovanligt och de förklarade för mig att första åren med barn kan vara tuffa. JAG VET! Det hade jag redan ställt in mig på när vi valde att skaffa barn.

 

Anknytningen till Nils påverkades. Jag hade svårt att ta till mig honom då vi ständigt var i ett töcken. Ofta fick jag gå hemifrån och ta luft och ge över hela ansvaret till Fredrik. Jag fixade inte alltid att vara stark.

 

Helt ärligt har jag många långa minnesluckor från denna tiden. Om Nils hade sovit två timmar i rad fick vi vara nöjda. Ofta sov han en timme då och då för att däremellan tröstas genom vaggningar, bäranden och närhet.

 

När Nils var ett halvår och månader av sömnlöshet hade passerat orkade vi inte längre. Hans hy var flammande röd och han var stel som en pinne när han grät. Nu jävlar fick det vara nog. Efter att insett att vården inte kunde hjälpa vår son fick jag hoppa ur min roll som vanlig mamma och gå in i yrkesrollen. Vi tog saken i egna händer och valde själva att ta blodprov på labb. Jag glömmer inte när min svärmor ringer med provsvaren.

 

Ibland funderar jag på varför han blivit så allergisk, mot så mycket. Ingen utav oss är det. Jag har aldrig varit rökare, inte åt jag läkemedel under graviditeten, jag är nästintill nykterist, jag tränar och har en sund kost.

 

Än idag är det besvärligt och jag vet att hans start i livet präglar honom än idag. Han har svårt att koppla av och nätterna är förknippat med magont och klåda. Jag blir förbannad för att jag inte orkat vara den bästa av mödrar i varje stund. Ännu mer arg blir jag på BVC som inte tog oss på allvar. Bara för att man är förstagångsförälder betyder det inte att man är helt handikappad när det gäller att läsa av sitt barns signaler. Jag får en klump i magen när jag insett att det skrivits ut preparat som inte skall ges till spädbarn på grund av risk för hjärtpåverkan.

 

Nu ber jag till högre makter att det bara ska bli bättre med åren för vår lille kille och att vår lilla tjej inte ska behöva gå igenom detta.

 

Älskade, älskade barn. Ni är mitt allt. Jag vill er allt väl och har jag inte alltid varit tålmodig så är det ändå på grund av kärlek.

 

 

 

 Som vi bar på dig <3

Vaken kritiker

 
Nu är det sådär igen. Jag kan inte sova. Ligger och tänker och grubblar för mycket.
 
Jag läste någonstans att om man enbart är i nuet så kan man inte ha ångest. Ångesten föds av att vi tänker i dåtid eller framåt. Och jag är sämst på att finnas i stunden. 
 
Istället för att minnas och må bra minns jag och får besök av vemodet. Istället för att njuta av det fina idag längtar jag efter något i morgon. Det är så jag skäms. 
 
Varför är det såhär? År av terapi och en självkännedom som heter duga men ändå inte kommit längre. Eller, stopp! Jag har kommit långt, längre än de flesta färdats i sitt inre. Jag lovar. 
 
Nu har jag skrivit något igen. Något jag redan dömt. Vad skriver jag? Förr vågade jag stå upp för mig själv. Idag är jag kritisk. De säger man blir tryggare med åren.. Nyanserna av grått blir allt fler hos mig själv. 
 
 

Overloaded

 

I en tid har jag haft svårt att somna. På dagarna känner jag mig stressad och min puls stiger i takt med att tankarna eskalerar. Bilder, ljus, ljud, mönster och min röst håller mina sinnen överaktiva trots att jag blundar och är tyst.

 

”Du, jag måste skriva. Måste sortera mina tankar.” Fredrik tar Nils en stund medan jag ifred fattar blyertspennan och skriver i ett block. Det är mer känsla att se grafiten bilda bokstäver än när fingerspetsarna trycker ner tangenterna på datorn. Man ser attityden hos författaren ännu tydligare så. Fast det ser ju inte ni nu.

 

Förr skrev jag massor. Jag uttryckte mig i sång och ibland kluddade jag ner någon teckning. Vad gör jag nu? Jag känner mig hämmad. Sen jag lämnat mina värsta depressioner, ångesttillstånd och vanföreställningar bakom mig har även min kreativitet även sinat. Är det så att en konstnär måste ha en blödande själ? Nu när jag sprudlar och kokar över av kreativ energi, betyder det att mitt psyke är sargat?

 

Jag måste våga börja uttrycka mig igen. Men hur? I vilken ände ska ag börja släcka elden? Bilder, ljus, ljud, mönster och min röst måste ut.

 

Vet ni, jag tror jag just började.

 

 

 

När ens barn är allergiskt

 

Hur mår du egentligen? Du ser inte helt lycklig ut. Jag svarar att jag nog inte mår så bra. Att jag känner igen vissa symtom jag brukar ha innan jag sjunker in i depression och ångesttillstånd. Det är nämligen inte som förut. Annorlunda är det nu när man kommer hem, när man promenerar eller när någon knackar på dörren.

 

Ibland när jag var gravid tänkte jag ”tänk om” men undanröjde snabbt farhågan. Risken är ju så liten, varför oroa sig.

 

Vår son är allergisk. Han tål varken mjölkprotein, ägg, jordnötter, katt eller HUND. Ärligt, det känns skit. Av mjölk har han fått prickiga utslag och klåda som resulterat i gallskrik. Av pälsdjur blir det också prickigt, dock inte i samma mängd. När han är i närkontakt med djuren tex tar mycket i pälsen eller får sig en hundpuss får han får nässelutslag. Tack och lov har han aldrig varit obstruktiv eller visat andra symptom på luftvägarna.

 

Givetvis kommer Nils i första hand. Inget snack om den saken. Även fast man har någon absolut högst prioriterad betyder det inte att de man värdesätter därefter är lätta att slopa. Sedan en tid tillbaka har båda hundarna bott hos min mor och far. Fredrik har sanerat vår lägenhet. Jag lovar att det sved i mitt hjärta när han packade ner matskålar, hundsängar, foder och andra tillbehör i kassar och bar ut. Det gör ont i mig att Nils som älskar djur så mycket inte får uppleva det jag gillat, djurlivet.

 

Mjölk- och äggallergin kommer förmodligen växa bort inom några år. Klart värre är det med jordnötsallergin. Hemma kommer vi kunna kontrollera den men jag är orolig för snedsteg på annat plan. Någon gång kommer det säkert ske..

 

 

Nils, mamma älskar dig mest av allt i hela världen! Jag gör ALLT för dig!

 

Eddie, min förstskaffade vovve. Du är en klok gammölgöbb som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

 

Pelle, busungen och marodören nummer ett! Trots att du ofta går en på nerverna har du ett hjärta av guld. Du är godheten som älskar mys och närhet.

 

 

Nattsvart

 
En förlust + ett besked = katastrof. Jag mår så jävla dåligt att jag knappt vet hur jag ska tänka eller hur jag ska agera. Jädra faan.
 
 

En uppretad men nöjd tjej i en smal och välfungerande kropp


 

Och till er som är trångsynta:

* Bara för att jag är kvinna bör jag inte skyla mig.

* Bara för att jag är feminist behöver jag inte bränna BHn och använda bomullsmamelucker.

 

 

Huvudsaken är väl ändå hur jag MÅR i min kropp och inte hur jag SER UT i min kropp.

 

PS. Enligt min nya uträkning är jag inte ens underviktig längre! NÖJDA?


Krav

Det är natt och jag är uppe. Jag sitter i köket, äter en knäckemacka och skriver. Som vanligt kan jag inte sova. Lillen behöver mat ofta på natten och det blir ypperliga tillfällen för mig att vakna och inte hinna falla in i djupsömn förens nästa matrond är kommen. Jag ligger vaken och grubblar.

 

Jag har en känsla inom mig som är allt för bekant. Krav-på-mig-själv-känslan! Det påminner mig om när jag gick i skolan. Skrev jag något dög det endast med högsta betyg. G var typ lika med IG, godkänt var ju något alla lyckades med. VG var absolut ok men såklart skulle helst skulle helst ett MVG pryda provet. Sjöng jag något fick jag inte ta en ton fel - inte ens på övningarna. Allt blev ju så jobbigt! Det som var kul blev en börda.

 

Egentligen vet jag inte vad det är jag vill ska vara perfekt. Jag vet bara att jag vill vara duktig, fin, ordningsam och inte minst kreativ. Jag har krav på alltifrån att det ska bara prydligt hemma till att jag ska prestera bra på träningarna. Tillochmed känner jag krav på mig när jag skriver här. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa utan att se allt för många stavfel eller kassa foton. Press! Jag erkänner att jag inte bara är rädd för att jag ska döma mig utan även andra ska göra det.

 

Herregud, jag är mamma till världens finaste pojke och jag är bäst att just vara mamma till honom. Ett MVG är fjuttigt gentemot den bragden! Jag försöker njuta av stunden och ägnar den mesta tiden med min son. Vad kan vara viktigare? Jag måste inse att jag då inte kan lära mig allt om ditten och datten, inte hinner ha kliniskt rent eller ha ordning på filerna på datorn eller porslinet i hyllorna. Inte kan jag prestera bäst på allt – det kan ingen. Att måla upp någon fasad skulle jag aldrig orka göra även fast jag ser att det kanske verkar hjälpa för andra.

 

Kalla mig negativ eller knäpp. Jag är en tänkare och jag är övertygad om att många andra är det med men att inte alla delar med sig av sina tankar. Helt okej. Att spy upp grubblerier är ett sätt för mig att bearbeta och bena ut tankarna.

 

Det är nu tidig morgon och efter en stunds ansträngning av att försöka sätta perspektiv på tankarna ska jag försöka somna om igen.

 

 

 


Sista dagen på året

 

Så kom vi till den sista dagen på året – nyårsafton. En dag jag en tid tyckt varit kämpig. I många år har jag levt med ångestproblematik och depressioner. När de sinnesstämningarna härjat som värst och tiden seglat förbi och år efter år gått utan vidare förbättring av melankolin har det känts svårt att vara glad vid nyår.

 

Senaste åren har gått framåt och nu i år är det verkligen annorlunda. 2012 har varit det bästa året. Jag blev gravid, bar min underbara unge i magen i nio månader för att sedan föda honom. Jag blev mamma! Häftigaste året ever! Och vet ni vad det bästa är? Jo, att Nils ska finnas hos oss resten av våra liv och vi får leva med denna föräldralycka för alltid. 2012 är bara början..

 

 

Tänkte jag skulle gå genom dagboksanteckningar, blogginlägg och foton. Planerar att försöka få ihop en liten årsresume här på bloggen.

 

I natt ska vi skåla för det finaste vi fått, nämligen vår underbare son Nils.