Förlossningsberättelse - När Sigrid föddes

 

Detta är berättelsen om när Sigrid föddes, elva dagar innan beräknad förlossning, fredagen den 26e september klockan 02.43 på Centralsjukhuset i Karlstad.

 

 

Torsdagen, dagen innan vår tjej föddes kändes som helt vanlig dag. Nils hade varit på förskolan måndag till onsdag så jag och Nils hade en heldag tillsammans innan fadern skulle komma hem på eftermiddagen och ta helgen. Nils och jag morgonmyste på förmiddagen med att titta på Pippi Långstrump i vår säng. Vi tog en lång lugn frukost. Planen var att vi skulle cykla ner till Skåres öppna förskola på eftermiddagen för bus och lek. Nils pysslade mycket själv och jag passade på att städa plan två här hemma. Gött att få en del av fredagsraffsen gjord en dag innan.

 

Nils skulle sova lunch och hade svårt att somna. Jag fick gå ut och gå med honom i vagnen i 40 minuter innan han slumrade. En sådan lång, tung promenad var det flera veckor sedan sist jag gick. Jag slängde i mig lite lunch innan han snart vaknade igen. På direkten satte vi oss på cykeln och det bar iväg till Ilanda. Det kryllade av barn, mammor och pappor just den dagen. Jag var helt matt efter lekstunden.

 

Kvällen kom och Fredrik målade lite på den nyfixade trappan. Jag satt med en kopp hallonbladste och uppdaterade bloggen samtidigt som jag tittade på TV. Vi satt till bords dessförinnan med morotssoppa och vitlöksbröd. Fredrik sa till mig att han trodde att detta skulle bli den sista middagen innan förlossningen. Han tjatade mig i säng i tid också. Den kvällspigga jag är har jag ibland svårt för att somna i tid.

 

Jag vaknade och tyckte det kändes lite i magen. Vad var klockan? Har jag hunnit sova något om det nu skulle starta? Mobilen visade kvart/tio-i ett någonting. Jag låg och inväntade ytterliggare en sammandragning, som jag gjort så många gånger förut när det bränt till i magen. Och visst blev magen stel igen efter några minuter. Men helt ärligt visste jag inte om det hade börjat eller inte. Än gjorde det inte extremt ont. Jag väckte Fredrik och var trött och grinig. Sa att jag inte orkade föda inatt. Vi gnabbade och jag högg på det mesta han sa. Precis som det bruka vara nattetid hos oss, haha.

 

Han tyckte vi skulle ringa hit barnvakt till Nils och åka in på direkten. Jag tvekade. Det kan ju vara falskt alarm. Det kan ta tid. Värkarna kom med ca 2,5 minuters intervall och höll i sig i ca 45 sekunder. Vattnet har ju inte ens gått än och värre kan det kännas. Pappa svarade. De gjorde upp att han skulle komma hit. Jag blev lite stressad och sur. Jag tyckte vi kunde vänta ett tag till. Fred fick mig att ringa förlossningen. "Hej, jag har värkar jag. Jag har gjort detta förut men jag vet inte jag.. när ska jag åka in? Jag känner mig lite nödig också" Jag andades och lyckades prata genom värken i samtalet med barnmorskan. Hon skrattade glatt och vi skojade lite. Hon tyckte jag skulle komma in och köra en CTG och kolla läget. "Nu åker vi Fredrik!"

 

Pappa kom hit och jag och Fredrik satte oss i bilen. Nu tilltog intensiteten i värkarna. Nu var det inte kul. Det gjorde fruktanvärt ont och jag var rädd. När vi kom till motorvägen fick jag en värk som kändes ännu kraftigare och den kändes så långt ner. Det kändes som att det hände riktigt mycket. "KÖR! JAG TROR BEBISEN KOMMER SNART!"

 

Fredrik släppte av mig vid förlossningsentren medan han parkerade bilen och betalade. (Jäkligt lämpligt moment mitt upp i allt som känns som en evighet!) Värkarna var täta och jag brölade och andades genom smärtan gungandes med händerna på min knän. Jag ringde på klockan och vi var välkomna in. Jag ropar på Fredrik att dörren nu är upplåst och att han måste skynda sig. Han galloperar tillsammans med kameraväska och sportbagen mot mig. Dörrskapet öppnas och stängs medan jag står i mitten och försöker hålla ingången fri.

 

Inne på förlossningen blir vi tilldelad en barnmorska och undersköterska. Det var samma barnmorska som jag hade när jag kom in i augusti med värkar. Jag kände mig trygg. Inne på rum 7 tog bytte jag om till sjukhusskjorta och vips så gick vattnet. Klockan var då 02.10. Inte hade jag skrivit något förlossningsbrev utan jag berättade och förklarade det viktigaste. Krystningsskedet upplevde jag fruktansvärt med Nils och jag ville att de skulle veta det och om min rädsla för att gå sönder. De fick upp mig på sängen och gav mig lustgasen som jag ville ha på låg styrka. Under värkarna gav mig Fredrik lustgasen och guidade mig. Vi tittade varandra djupt in i ögonen. Barnmorskan undersökte mig. "Du är fullt öppen. Vilken tur att ni åkte in. Vad duktig du är!"

 

"Ni skämtar!? Redan!?" Nu hade jag så ont så jag knappt kan fatta att jag överlevde i värkarna. Detta var den värsta biten i denna förlossningen. Alltså värkarna jag hade när huvudet skulle sjunka ner inför krystningarna.. Här hade jag fruktansvärd panik och jag försökte fysisisk fly. Jag slängde av mig skjortan, svetten rann. Jag skrek att jag kände mig kvävd av lustgasmasken. Den var inte alls samma vän denna gång som under förra förlossningen. Jag hoppade ur sängen och ville bort.. Tror inte någon kunde missta min önskan om det. Då känner jag hur bebisens huvud börjar komma ut. "Nu kommer bebisen!" Stående som jag är ber de mig sära på benen men det funkar inte. De prövar att ställa mig i sängen i stället och trycka på men de märker att jag inte får tillräcklig kraft i den ställningen. Here we go again. "Prova lägg dig på rygg och håll händerna runt låren, det brukar vara lättare." Fan, att det ska vara så svårt att krysta. Även denna gång uteblev den där krystkänslan man läser och hör om. Nu var det bara ren vilja att få ut bebisen. Värkarna kändes ungefär som öppingsvärkar fast att jag kände huvudet där nere som skulle ut.

 

Barnmorskan instruerade mig hur jag skulle trycka på som bäst genom att trycka där nere med ett finger om riktning. Hon töjde och höll en varm handduk som jag bett om. Mitt psyke befann sig i en annan värld. När det kändes som jobbigast tänkte jag på Nils. "Allt för Nils, jag älskar Nils och han ger mig styrka genom detta". Tycker att jag tacklade utdrivningsfasen bättre än förra gången.

 

"Nu är bebisen snart ute. Nu måste du lyssna på mig så det inte går för fort." Undersköterskan kollade på mig och ville se så jag verkligen förstod vad barnmorskan sa. Jag kämpade på och använde lustgasen. "En värk kvar sedan är bebisen ute". Den meningen var helt underbar att höra. Snart över! Här fick jag trycka lite, pausa och flåsa lite och trycka på och plopp så kom barnet ut! Vilken känsla!

 

I min suddiga värld såg jag hur hon las upp på min mage och jag tyckte mig se att det var en tjej. Jag andades ut, jag överlevde, jag fixade detta! Fredrik undrade vad det blev och personalen bad honom titta efter. "En tjej, eller!?" "Haha, ja du ser ingen snopp va?" Tänk att det blev en flicka.. Vi hade hela graviditeten kallat barnet för just hon/henne. Fast de sista veckorna diskuterade vi bara killnamn, just för att det var svårt att se att det faktsikt skulle vara en tjej ändå.

 

"Lovisa fick inte riktigt till det med lustgasen och i jämförelse med Nils förlossning som var mer teknisk rätt utifrån det vi tränat på var det här en förlossning som gick på ren vilja. Efter första värk till att vår lilla dotter kom till världen tog det knappt två timmar."

 

Fredrik var så glad. Det var jag också, innerst inne, men ännu var jag inte riktigt väckt ur min smärtvärld. Det tog ett tag att komma tillbaka till verkligheten. Den intramuskulära injektionen gavs för att få ur moderkakan och de klämde på min mage medan jag krystade ut den lätt. De säger att smärtan försvinner så fort barnet är ute men jag håller inte med. Min svanskota hade fått sig en törn och jag hade rejält ont. Eftervärkarna var betydligt kraftigare nu än med första barnet.

 

"Jag är jättestolt över Lovisa som inte använde någon bedövning förutom lite lustgas och fixade förlossningen så bra som hon gjorde. Jag älskar dig Lovisa och vår fina familj som hälsat lilla Sigrid välkommen!"

 

Hon lades vid mitt bröst och började äta omgående. Så duktig, så fin, så underbar - så lik sin bror! Jag undersöktes och jag hade tur även denna gång, inte en endaste liten bristning. Vilken lättnad. Från första känning hemma till Sigrid var ute tog det knappt två timmar. Snabbt och intensivt. Min barnmorska på BVC hade gissat på halva förlossningstiden denna gång och hon hade ju nästintill rätt.

 

Älskade lilla tjej! Visst gick det att älska ett till barn, på stört, trots att jag hade hela tiden tvivlat. <3

 

  

 
 

 

 


Känslosamt


Ikväll är en fin kväll. Jag och pappa har varit iväg och tränat skivstång och spinning på eftermiddagen. Två trötta barn mötte mig hemma som nu somnat gott. Fredrik står för middagen ikväll.

 

För ett år sedan vid denna tiden gick timmarna nervöst långsamt. Vi väntade och väntade på att få träffa vår bebis. Det var tolv dagar innan beräknad födsel men det kändes som vi redan gått över tiden.

 

Vad vi inte visste var att vi strax skulle få träffa vår dotter. På natten kom vår älskade Sigrid.

 

Ikväll ska vi bara mysa och tänka på den tiden. Helt ärligt får jag lite tårar i ögonen. Det är ju en sådan känsla att vänta på sina barns ankomst..

 

Ostpanerade qournfiler med pastasallad och mousserande rosé står på menyn.

 

 

Livet är underbart.

 


rt, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu