Sigrids första vecka

 

Det här är livet! Mitt inre är fyllt av tacksamhet. En tacksamhet över att vi fått bli föräldrar till just våra barn. Nils och Sigrid.

 

Nu har vi varit hemma en vecka. Efter att legat på patienthotellet en natt efter förlossningen kom vi till Skåre igen. Lillan sover och äter. Små stunder tittar hon och är vaken. Nils tycker det då är så kul och skrattar och petar på henne, precis som att hon vore ett litet djur. Visst, hon både låter och rör sig som någon mystiskt djurart. Vi har inspelat när Nils träffade "Beeebiii" första gången. Guld värt! Han var så lycklig, så stolt! På dagis berättar de att han pratar om bebisen som finns hemma. Inte trodde jag han skulle förstå så mycket han faktiskt gör.

 

Amningen funkar bra. Det är periodvis tufft med högerbröstet som smärtar. Tur att det går att pumpa och avlasta när det behövs. Vi har våra maratonamningar som sedan följs av långa sovstunder för henne.

 

Det känns hittills som en revansch. Peppar peppar.. Allt känns så mycket lättare och vi är coolare som tvåbarnsföräldrar. Amningen funkar, hon sover gott om natten - hon verkar må bra! Ännu vågar jag inte ta ut något i förskott. Jag erkänner att jag är rädd att även hon ska utveckla multipla allergier och bli dålig, hon är ju trots allt bara en vecka ännu. Men hoppet är det sista som överger en. Tänk om det håller i sig!?

 

Jag känner mig tillfreds, så lycklig. Trots att hormonerna spelar mig ett spratt då och då och att jag visst har utvecklat viss babyblues som jag främst lider av på kvällarna. Jag försöker blockera negativa och jobbiga tankar. Dock hoppas och tror jag det blir bättre. Jag vägrar att sjuka ner mig som jag faktiskt gjorde förra gången. Men det där går ju dessvärre inte alltid att styra över. Kroppen då? Svanskotan som fick sig en törn i samband med förlossningen känns bättre. Vi vilar mycket och myser i soffan så jag har inte riktigt känt efter min fysiska status. Små kortare barnvagnspromenader har vi tagit med barnen. Magen verkar gå tillbaka sakta men säkert, vad lätt man känner sig. Hoppas att svullenheten förvinner snart.

 

Det känns obegripligt att det redan gått en vecka sedan Sigrid föddes. Tiden flyger iväg och jag försöker njuta varje minut. Tänk att jag har världens finaste, mest underbara familjen som finns!

 

 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0