Tankar om en tid för två år sedan

 

Det är så påtagligt nu. Nu när vi fått ett barn som mår bra inser man också hur dåligt vår förstfödda mådde. Jag gråter ibland. Jag klandrar mig för allt möjligt. Hur blev det som det blev? Vår son är inte dödssjuk men de besvären han har är tillräckliga för att ge mig ångest och skuldkänslor. De allra flesta vill ju att ens barn ska bara må helt bra!

 

Jag visste hela tiden att något inte stod rätt till. Att vår älskade lille kille inte mådde väl. Han var inte nöjd. Vi såg på han ofta att han var motoriskt orolig och när jag tittade in i min killes ögon såg jag ibland hur han led. Nu gråter jag..

 

Jag bönade och bad om hjälp på BVC. Gensvaret blev att det var helt normalt med de utslagen han hade. Och kolik trodde de... Det var inte helt ovanligt och de förklarade för mig att första åren med barn kan vara tuffa. JAG VET! Det hade jag redan ställt in mig på när vi valde att skaffa barn.

 

Anknytningen till Nils påverkades. Jag hade svårt att ta till mig honom då vi ständigt var i ett töcken. Ofta fick jag gå hemifrån och ta luft och ge över hela ansvaret till Fredrik. Jag fixade inte alltid att vara stark.

 

Helt ärligt har jag många långa minnesluckor från denna tiden. Om Nils hade sovit två timmar i rad fick vi vara nöjda. Ofta sov han en timme då och då för att däremellan tröstas genom vaggningar, bäranden och närhet.

 

När Nils var ett halvår och månader av sömnlöshet hade passerat orkade vi inte längre. Hans hy var flammande röd och han var stel som en pinne när han grät. Nu jävlar fick det vara nog. Efter att insett att vården inte kunde hjälpa vår son fick jag hoppa ur min roll som vanlig mamma och gå in i yrkesrollen. Vi tog saken i egna händer och valde själva att ta blodprov på labb. Jag glömmer inte när min svärmor ringer med provsvaren.

 

Ibland funderar jag på varför han blivit så allergisk, mot så mycket. Ingen utav oss är det. Jag har aldrig varit rökare, inte åt jag läkemedel under graviditeten, jag är nästintill nykterist, jag tränar och har en sund kost.

 

Än idag är det besvärligt och jag vet att hans start i livet präglar honom än idag. Han har svårt att koppla av och nätterna är förknippat med magont och klåda. Jag blir förbannad för att jag inte orkat vara den bästa av mödrar i varje stund. Ännu mer arg blir jag på BVC som inte tog oss på allvar. Bara för att man är förstagångsförälder betyder det inte att man är helt handikappad när det gäller att läsa av sitt barns signaler. Jag får en klump i magen när jag insett att det skrivits ut preparat som inte skall ges till spädbarn på grund av risk för hjärtpåverkan.

 

Nu ber jag till högre makter att det bara ska bli bättre med åren för vår lille kille och att vår lilla tjej inte ska behöva gå igenom detta.

 

Älskade, älskade barn. Ni är mitt allt. Jag vill er allt väl och har jag inte alltid varit tålmodig så är det ändå på grund av kärlek.

 

 

 

 Som vi bar på dig <3

Kommentarer
Postat av: Jenny

Du är den bästa mamman till dina barn!
Ingen är perfekt hela tiden, jag tycker du verkar klok som en bok! Att orka lämna över till pappan eller någon annan för att hämta nya krafter är superbra gjort av dig! Hoppas det blir bättre för Nils med alla besvärliga allergier så småningom 💙! Kram från Jenny (som jobbade på MAVA).

2014-12-13 @ 23:20:23
Postat av: Anna

Usch det gör så ont att läsa (och veta) vad ni fått gå igenom. Men försök att inte klandra dig själv! Du har gjort det bästa du kunnat och ibland orkar man inte vara stark!

2014-12-14 @ 19:40:10
URL: http://annamyren.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0