Värkarbete i augusti

 

I förrgår vid 14-tiden fick jag riktigt ont i ryggen. Jag kunde knappt stå upp för att det krampade och molade rejält. På förmiddagen hade jag och Fredrik gjort den ordinära fredagsstäden. Nils låg och sov middag och efter att han vaknat var det planerat att vi skulle ut till svärföräldrarna för att gå i skogen och baka pizza på kvällen. Så blev det inte..

 

Vi åkte ut till Grava-Rud men i bilen hade jag börjat få värkar. Jag tittade på klockan medan jag körde. Tre minuter i mellan. Är det ett skämt eller? Väl framme känner jag att det går riktigt tungt att gå in i huset. Jag måste tillochmed profylaxandas för att hantera vissa av värkarna. Ännu är vi bara inne i augusti och bumlingen är ju inte beräknad förän i oktober. I ett par veckor nu har jag känt att förlossningen känns nära men nu försökte jag ändå få mig att inse att det ändå måste vara ett tag kvar.

 

Svärmor såg att jag hade ont. Vi fick mjölk och nybakat bröd medan jag låg på kökssoffan eller satt bredbent okoncentrerat vid köksbordet. Jag bestämde mig för att ringa in till förlossningen. Vi klockade värkarna och det var 2,5-4 minuter mellan dem och de höll i sig i ca 30 sekunder. De bad mig komma in.

 

"Vi åker in en sväng, men det är säkert inget. Vi kommer väl tillbaka och bakar pizza sen." Jag fick en underbar kram av Nils och han vinkade glatt hejdå <3. Vi kom in på ett undersökningsrum. CTG-kurvan kopplades på. Värkarna gjorde ont, det tryckte på och ryggen molade. Men jag tyckte inte det var så himla ont som jag upplevde det gjorde med Nils värksstart. "Du har ju riktiga regelbundna värkar" sa barnmorskan. "Vi måste kolla om du öppnat dig, det kanske blir bebis idag". Någonstans där började jag skaka. Jag var så nervös och inte redo. (Är man någonsin det?)

 

Hon kände efter och konstaterade att jag endast öppnat mig någon centimeter. Hon skulle ringa läkaren för konsultation. Läkaren tyckte jag skulle stanna kvar över natten för att se hur det fortskrider. I min vecka (då 34+3) var det inte aktuellt att stoppa värkarna medicinskt. Jag längtade hem.. Mamma och pappa skulle ta hand om och sova med Nils i vårt hus. Så han var i trygghet.

 

Fred blev ombedd av barnmorskan att åka hem och packa förlossning/BB-väskan. Vi hade ingenting med oss förutom kameran, mobil och plånbok. Jag låg och vilade. Natten kom och Fredrik och jag fick dela på den där smala hårda sjukhussängen. Jag fick Citodon för smärtorna och Primperan för att mota illamåendet som jag så lätt får av sådana tabletter.

 

Morgonen kom och flertalet CTG-kurvor hade tagits. Värkarna hade glesats ur och blivit mer oregelbundna. De gjorde inte alls lika ont längre utan mer som vanliga sammandragningar. Vilan verkade ha hjälpt. Läkaren undersökte mig och jag hade inte öppnat mig något mer sedan gårdagen. Jag var uppe och gick i korridorerna för att se att det inte startade igen. Skönt, vi skulle få åka hem.

 

Jag är nu sjukskriven i två veckor och jag får knappt inte göra någonting. Jag får till en början på sin höjd sitta upp och äta mat gå på toaletten . Ni vet att ta det lugnt inte är min melodi va?! Fredrik fixar allt och jag ligger/sitter.

 

Jag har ont i ryggen och jag känner mig inte 100%. Undrar när det drar igång. Erkänner att jag är orolig och rädd. På ett sätt är det som en stor väntan nu. Förra graviditeten bara startade förlossningen med buller och bång och jag hann inte tänka. Nils kom två veckor innan och förlossningen tog 5,5 timmar från första värk hemma. Vi är nyfikna på hur det blir denna gång <3

 

 

Väntar på att CTG-kurvan ska köras. Bebis för vild för att fångas upp vid första försöken. 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0