Värkarbete i augusti

 

I förrgår vid 14-tiden fick jag riktigt ont i ryggen. Jag kunde knappt stå upp för att det krampade och molade rejält. På förmiddagen hade jag och Fredrik gjort den ordinära fredagsstäden. Nils låg och sov middag och efter att han vaknat var det planerat att vi skulle ut till svärföräldrarna för att gå i skogen och baka pizza på kvällen. Så blev det inte..

 

Vi åkte ut till Grava-Rud men i bilen hade jag börjat få värkar. Jag tittade på klockan medan jag körde. Tre minuter i mellan. Är det ett skämt eller? Väl framme känner jag att det går riktigt tungt att gå in i huset. Jag måste tillochmed profylaxandas för att hantera vissa av värkarna. Ännu är vi bara inne i augusti och bumlingen är ju inte beräknad förän i oktober. I ett par veckor nu har jag känt att förlossningen känns nära men nu försökte jag ändå få mig att inse att det ändå måste vara ett tag kvar.

 

Svärmor såg att jag hade ont. Vi fick mjölk och nybakat bröd medan jag låg på kökssoffan eller satt bredbent okoncentrerat vid köksbordet. Jag bestämde mig för att ringa in till förlossningen. Vi klockade värkarna och det var 2,5-4 minuter mellan dem och de höll i sig i ca 30 sekunder. De bad mig komma in.

 

"Vi åker in en sväng, men det är säkert inget. Vi kommer väl tillbaka och bakar pizza sen." Jag fick en underbar kram av Nils och han vinkade glatt hejdå <3. Vi kom in på ett undersökningsrum. CTG-kurvan kopplades på. Värkarna gjorde ont, det tryckte på och ryggen molade. Men jag tyckte inte det var så himla ont som jag upplevde det gjorde med Nils värksstart. "Du har ju riktiga regelbundna värkar" sa barnmorskan. "Vi måste kolla om du öppnat dig, det kanske blir bebis idag". Någonstans där började jag skaka. Jag var så nervös och inte redo. (Är man någonsin det?)

 

Hon kände efter och konstaterade att jag endast öppnat mig någon centimeter. Hon skulle ringa läkaren för konsultation. Läkaren tyckte jag skulle stanna kvar över natten för att se hur det fortskrider. I min vecka (då 34+3) var det inte aktuellt att stoppa värkarna medicinskt. Jag längtade hem.. Mamma och pappa skulle ta hand om och sova med Nils i vårt hus. Så han var i trygghet.

 

Fred blev ombedd av barnmorskan att åka hem och packa förlossning/BB-väskan. Vi hade ingenting med oss förutom kameran, mobil och plånbok. Jag låg och vilade. Natten kom och Fredrik och jag fick dela på den där smala hårda sjukhussängen. Jag fick Citodon för smärtorna och Primperan för att mota illamåendet som jag så lätt får av sådana tabletter.

 

Morgonen kom och flertalet CTG-kurvor hade tagits. Värkarna hade glesats ur och blivit mer oregelbundna. De gjorde inte alls lika ont längre utan mer som vanliga sammandragningar. Vilan verkade ha hjälpt. Läkaren undersökte mig och jag hade inte öppnat mig något mer sedan gårdagen. Jag var uppe och gick i korridorerna för att se att det inte startade igen. Skönt, vi skulle få åka hem.

 

Jag är nu sjukskriven i två veckor och jag får knappt inte göra någonting. Jag får till en början på sin höjd sitta upp och äta mat gå på toaletten . Ni vet att ta det lugnt inte är min melodi va?! Fredrik fixar allt och jag ligger/sitter.

 

Jag har ont i ryggen och jag känner mig inte 100%. Undrar när det drar igång. Erkänner att jag är orolig och rädd. På ett sätt är det som en stor väntan nu. Förra graviditeten bara startade förlossningen med buller och bång och jag hann inte tänka. Nils kom två veckor innan och förlossningen tog 5,5 timmar från första värk hemma. Vi är nyfikna på hur det blir denna gång <3

 

 

Väntar på att CTG-kurvan ska köras. Bebis för vild för att fångas upp vid första försöken. 

 


Gravidfotografering

 
 
 
 
 
 
 
 
 
För två och en halv vecka sedan åkte vi till Myrran med familj i Grums. Där passade hon på att ta massa fina bilder på mig/magen och givetvis mina fina killar. Jag har lagt mig i att redigera en del foton men utan Anna bakom kameran hade inte resultatet kunnat bli såhär bra.
 
 
Tack snälla Anna för fotona även denna graviditet! Är så tacksam, som du vet :) 
 
 
 

V 34

 

 

 

 

Det hugger och sticker "nedåt". Ibland känns det riktigt rejält att jag verkligen stannar till och grimaserar. H*n spjärnar verkligen där inne. Det är så jäkla häftigt att ha en BEBIS i magen! Jag har pluffsat till mig i ansiktet nu. Eller ja, hela kroppen. Ni vet sådär slutet-av-graviditeten-svullen. Kissnödig är jag nästan konstant. Tror jag är uppe ungefär tre gånger per natt pga det. Bumlingen trycker på.

 

Vi har börjat profylaxöva här hemma. Kurskompendiumet är framtaget som vi fick när vi gick profylaxkursen när vi väntade storebror. Avslappning, djup- mellan- och lättandning! Fred är så positiv och verkar lugn. Jag däremot är fortsatt orolig och rädd. Hormonerna spelar mig ett spratt.. Jag gråter lätt och jag tänker en massa. Ibland är jag rätt disträ och känner noll ork och lust. 

 

Barnmorskan tycker att du känns medelstor när hon känner efter din position i magen. Denna vecka var SF-måttet 30 cm. Hjärtfrekvensen 150 slag/min. Mitt bltr 115/70. Du ligger långt ner med huvudet i mitt bäcken. Jag tycker du vrider och vänder dig fortfarande och inte riktigt hittat din slutgiltiga plats ;)

 

 

 

Kroppen: Under slutet av graviditeten kan det ibland kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter. Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

 

Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett. Vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.

 


V. 32

 

 
 
 
Nu känns det att jag är i slutet av denna graviditeten. Bebisen växer sig stor och den knör och bökar där inne. Det är inga småbuffar längre. Den lilla rumpan ligger oftast under mina högra revben och bebisen verkligen borrar sig ner i mitt bäcken. Det spirar i fogarna främst baktill. H*n är fortsatt aktiv på kvällar och nätter, precis som är sin bror var. 
 
 
Jag tycker jag gungar klumpigt fram och att jag inte orkar någonting. Det är svårt att känna igen sig själv när jag är såhär orkeslös. Jag tar inte för mig att göra lika mycket nu och jag blir snabbt trött när jag är igång. Ibland blir jag orolig för hur jag ska klara en förlossning. 
 
 
Sötsuget är enormt! Helst skulle jag vilja ha något litet sött efter varje måltid. Gröna äpplen äts en hel del och vilken tur jag har som bara kan gå ut på trädgården och plocka dem. När helgsgodisen plockas fram vill jag helst ha surisar typ gulgrönt s-märke.

 


Bristningar på magen har jag några vid naveln. Fick några med när jag väntade Nils så jag är osäker på om det är de samma som blivit tydligare/större eller om det tillkommit fler. 

 

Vid veckans kontroll slog det lilla hjärtat 134 slag/min och SF-måttet var 28,5 cm.

 

 

 

Kroppen: Man kan lätt bli andfådd när man gör något ansträngande trots att lungkapaciteten har ökat. Att man blir andfådd är helt normalt, barnet får lika mycket syre oavsett hur flåsig man känner sig. I slutet av graviditeten kan trycket på pulsådern bli för stort om man ligger på rygg, vilket kan göra att både du och barnet mår illa. Barnmorskan brukar därför rekommendera att man ligger på sidan när man ska sova. Det brukar även vara den ställning som känns bäst, det kan vara skönt att ha en kudde som stöder upp den tunga magen lite. I vissa landsting görs ett extra ultraljud i vecka 32 för att kontrollera att barnet växer som det ska.

 

 

Barnet: Vid den här tidpunkten väger barnet cirka 1500 gram och är ungefär 40 centimeter långt. Nu har barnet något bättre kontroll över sin kroppstemperatur. Lungorna är färdiga och barnet ligger nu och tränar dem genom att andas ner fostervatten i dem, ofta med hicka som följd. Tånaglarna växer allt mer. Barnets sparkar blir nu mer som kraftiga knuffar och man kan lätt särskilja olika kroppsdelar från varandra. Ibland kan man kanske känna något spetsigt som rör sig hastigt tvärs över hela magen, det kan vara ett knä eller en fot. Genom att barnet hickar kan man också få en uppfattning åt vilket håll barnet är vinklat, hickningarna känns som mest från barnets rygg.

 

 


rt, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu