Nils sju veckor

 

Nils har nu börjat ”skratta”. Jag har sett han dra på smilbanden förut men det är inte förens nu de där stora svarleendena kommit. Gud så söt han är! Det värmer i mammakroppen!

 

Han har varit på läkarkontroll på BVC som var helt godkänd. Han följer sin kurva bra. Förmodligen blir han en kortis som sina föräldrar, hihi.Det var en jättetrevlig läkare vi träffade. Nils passade på att kissa på både honom och sköterskan.

 

Magontet slår till ungefär samma tid på kvällen varje dygn. Vi försöker tänka positivt, när han väl somnar ser han ut att sova så gott och han har inte allt för bråttom att vakna. I natt sov han sex timmar på raken.

 

Han har fått ett större behov av närhet än tidigare. Famnen vill han vistas i nästan hela tiden. Vi hör ganska ofta små uppmärksamhetrop när han tex leker i babysittern.

 

 


Förlossningsberättelse - När Nils föddes

 
Detta är berättelsen om när Nils föddes onsdagen den 10 oktober klockan 00.04 på Karlstad Centralsjukhus. Han vägde 3100 gram och var 47 cm lång. Jag skrev detta när vi kom hem från BB. Fredrik har gjort sin egna version men jag har valt att klippa in delar av hans text som citat.

 

Det var tisdagen den nionde oktober. Fredrik jobbade hemma den dagen då vi planerat att åka att hämta ut ett babyskydd. Det var ju trots allt bara två veckor kvar. Jag hade svårt att sova länge på morgonen. Magen var tung och jag var som vanligt spänd inför vårt barns ankomst. Efter att jag somnat om och vaknat igen var jag en aningen mer utvilad. Jag slängde på mig morgonrocken och klev ut till köket för en kopp te. Då kände jag något som kom ut där nere. Klockan var då 10.20. Jag lyfte på rocken och där var en stor lång slemklump – slemproppen hade gått! Jag skrattade och skakade samtidigt och sa till Fredrik vad som hänt. Vi ska snart ha barn!

 

Jag ringde barnmorskan och berättade. Hon sa att det kunde kunde ta upp till två veckor till förlossning men att det brukar starta inom en. Hon tyckte jag skulle vila och äta mycket om det var så att den skulle starta redan som på kvällen.

 

Vi hämtade barnstolen på sjukhuset och jag var på helspänn. Typiskt nog hade jag fått öroninflammation sedan några dagar tillbaka som blivit värre. Jag lyckades klämma in ett besök på vårdcentralen under eftermiddagen för behandling. Allt jag kunde tänka på var det som skett på morgonen.

 

  •  Väl hemma så märker jag på Lovisa att det inte är som vanligt, någonstans så känns det som att båda börjar inse att förlossningen snart kommer att dra igång.

 

Jag hade på känn att det inte skulle dröja så länge som veckor utan att det skulle ske inom ett dygn. Vi gick därför och köpte en stor godispåse och degade framför TVn. Jag hade mycket milda mensvärkliknande smärtor i magen och ryggen. Jag tänkte hela tiden att jag borde sova för att vara så utvilad som möjligt. Därför gick och la mig i sängen. Jag var nervös!

 

Bara efter några minuter hände något. Klockan blev ca 18.40 och jag fick en värk. Den kändes kraftigare än de förvärkar jag känt av några dagar innan. Dessa värkar brände mer. De gjorde mestadels ont i rygg och mage. Vissa värkar mer i magen och andra i ryggen. De kom till en början med 8,5 minuters intervall och höll i sig ca 80 sekunder. Jag förstod vad som höll på att hända, men ändå inte. Tack och lov hade vi gått profylaxkurs. Värkarna andades jag genom så gott jag kunde och Fred hjälpte mig hålla fokus. Han uppmuntrade mig hela tiden och andades ”in mig” när jag fick panik av värksmärtan. Jag var inte rädd som jag trott att jag skulle bli. Jag tog verkligen en värk i taget och bara var i nuet. ”Bra, nu var den värken gjord.” Jag ringde förlossningen och frågade om jag skulle föda snart. De svarade att det förmodligen snart skulle bli bebis!

 

Jag visste att detta skulle bli ännu värre och ville kolhydratladda ännu mer än godisen jag tidigare ätit. Jag bad Fred åka iväg och köpa vegburgare med pommes på Burger King. Jag var inte särskilt sugen egentligen men jag var så jäkla målinriktad på vad som skulle ske och jag ville inte vara utan energi. Under tiden ringde jag min vän Anna B. Under vilan pratade vi på rätt så avslappnat och skämtade en del. Det är som man glömmer värkarna den stunden man inte har ont. Dock blir man blir snabbt påmind om dem när de börjar närma sig. ” Fan, just det, så här känns dom!” Vattnet gick under samtalet kring 20.15. Det blev både blött i sängen och på golvet. Fred kom hem och jag åt mellan värkarna och vid ca 21.15  kom de med ungefär 2,5 minuters intervall och var så intensiva att ingen av oss orkade klocka längre. Jag ringde till förlossningen igen. Hon tyckte jag skulle åka in då jag hade så ont och värkarna var så intensiva. Jag skrek rakt ut och visste inte hur jag skulle ligga eller stå för att det skulle göra minst ont. Jag gungade mycket på knä. Att va still på rygg eller vänster sida var värst.

 

BB-väskan var redan packad, men Fredrik tog ett extra varv och packade mer och kontrollerade att det mesta var med. Jag satte på mig kläder och Fred körde upp bilen vid porten. Värkarna kom nu kanske med endast någon minuts mellanrum.

 

  • In med alla väskor och sedan hämtar jag Lovisa. Nu är värkarna riktigt täta och det är med nöd och näppe hon lyckas ta sig till bilen.

 

Efter en kort bilfärd var vi vid förlssningen. Jag vacklade till entren från bilen medan Fred la i pengar till parkering. Det tog en evighet innan de svarade på porttelefonen. Tillslut släppte de in oss. Vi testade först att sätta mig i en rullstol för att köra upp till förlossningen men det gjorde mer ont. Vi fortsatte gå. Värkarna var banne mig hela tiden.

 

  • Nu är värkarna så intensiva och kommer så tätt att Lovisa knappt har styrfart framåt. Vi tar oss in på förlossningen där vi möts av personal.

 

En undersköterska och barnmorska tog emot oss och följde med oss in till ett förlossningsrum – rum nummer 4. De ville jag skulle lägga mig i sängen. Det kändes stört omöjligt att komma upp. Jag hade så jävla ont och dessutom fick jag för mig att jag var kissnödig. Jag ville inte ha mycket i blåsan nu när barnet skulle ut. Fred hjälpte mig till toaletten. Tillslut kom jag upp på britsen och smärtorna var så intensiva. Barnmorskan läste mitt förlossningsbrev. Hon hjälpte oss komma igång med lustgasen. Den hjälpte mig. Jag tog en rejäl hög dos och barnmorskan undersökte mig. Bebisen låg bra, CTG-kurvan visade en pigg bebis och att jag hade mycket kraftiga värkar. Jag var öppen 7 cm! En seger i sig. Hade nämligen som mål att inte åka in förens jag var öppen minst 5 cm.

 

 

 

 

Lustgasen tog bort lite av det värsta i värkarna. Dels pga av dess verksamma substans och dels för att jag var tvungen att koncentrera mig på andningen för att få i mig något. Jag låg på rygg med fötterna i britsen och benen under ständigt gungande åt höger. En sväng fick de upp mig på en toastol inne på rummet i samband med ett ytterligare kisseri. Då kände jag ständig smärta. De tyckte jag skulle sitta kvar där så länge som möjligt då bebis trängde ner lättare.

 

  • Klockan börjar närma sig midnatt och vi frågar barnmorskan om hon tror att bebisen kommer födas den 9 eller 10 oktober. Barnmorskan tror mer på den 10.

 

Nu var klockan ungefär 23.25, det var dags att krysta. ”Va!? Nej, inte än!” Jag kände inget som helst behov av att krysta. Inget tryck nedåt eller någon annan kraft. Jag tyckte det kändes precis som öppningsvärkarna men ännu jobbigare. Att de ville att jag skulle trycka på i dessa värkar, som jag bara ville andas igenom, var för mig obegripligt. Panik!

 

Barnmorskan försökte få mig på rygg med händerna runt mina knän. Detta var helt klart det värsta under hela förlossningen. Försökte kravla mig upp och byta ställning men det gick inte att röra sig. Jag hängde inte alls med på noterna. Det jag kände stämde inte med det de sa åt mig att göra. Till en början kunde jag verkligen inte ligga på rygg, men tillslut kände mig som gott som tvingad, bebisen skulle ju ut.

 

  • Lovisa tror inte ett dugg på att hon ska krysta. Lovisa säger att hon hellre vill åka hem. Efter att vi peppat igång henne så försöker hon att krysta, men jag märker att det är väldigt svårt för henne. Hon upplever krystningarna helvetiska medan jag upplever det som något helt fantastiskt, jag känner mig glad och väldigt målmedveten. Jag gör allt för att hjälpa till att vår lilla bebis ska komma ut.

 

 

Fred gav mig lustgas i värkvilan och några sekunder in i de såkallade krystvärkarna. Sen tryckte jag på. Fredrik hjälpte min överkropp komma närmare knäna vid påpushningarna. Han var hela tiden oerhört pigg och glad. Jag minns att han log nästan varje gång jag tittade på honom. Han var så peppad och förväntansfull. Barnmorskan guidade mig och jag ropade hela tiden och frågade om jag gjorde rätt. Jag kommer aldrig glömma den gnagande vidervärdiga känslan när han krystades fram genom mitt bäcken. Skallbenet mot bäckenet. Barnmorskan töjde mig hela tiden där nere och la en varm handduk under utdrivningen.

 

  • Jag ser något svart skrynkligt och ganska blodigt sticka fram. Jag frågar barnmorskan: - Är det där ett huvud? Vad skulle det annars vara? Klart det är huvudet, men jag var nog lite chockad. Strukturen på huvudet kunde närmas likna en valnöt.

 

Barnmorskan frågade mig om jag ville känna på barnets huvud och jag kände. Fredrik kikade ner och jag hörde han säga ”är det där ett huvud?” Nu var det inte långt kvar! Tillslut kom han ut. Vilken lättande känsla! Plopp! Han skrek och långt borta i hörde jag hur de sa att det var en pojke och jag var inte alls förvånad. Det visste vi väl! Trots att vi inte tagit reda på könet innan.

 

Pojken lades på mitt bröst och smack sa det så satt han fast och sög på mitt bröst. Nu var vi tre! En alldeles egen familj!

 

 

 

 

En intramuskulär injektion gavs i benet så att livmodern skulle dra ihop sig snabbare och moderkakan skulle komma ut lättare. Barnmorskan undersökte mig och jag hade inte spruckit någonting! Jag var så oerhört lättad! Det var nämligen en stor fasa för mig att gå sönder. De skickade tillochmed ner Fredrik till undersökningen som kunde bekräfta att det såg ut som det brukar, haha.

 

  • Känslan att vara med under förlossningen och se vår lille son komma till världen är helt fantastisk och det är ett minne jag bär med mig resten av mitt liv.

 

 

Tack så mycket Susanne Lind och Ingela Mårtensson för gott omhändertagande under vår förlossning.

 

 

 
 
 

Nils sex veckor

 
Sent igår kväll och natt hade lillen så ont i magen att vi inte visste hur vi skulle bära oss åt. Han gallskrek och var otröstlig. Stackars liten! Tillslut, efter ett antal vaggsånger och pruttar, så somnade han på Fredriks bröst. Ibland känns det bara för maktlöst. Vi hade förhoppningar om att hans mage hade blivit bättre eftersom han haft ett antal riktigt fina dagar utan ont. Tyvärr verkar det dock som det onda håller i sig.

 

Natten dessförinnan sov Fredrik och Nils i vardagsrummet. Han ville att jag skulle få sova nästintill ostört en hel natt. Jag vaknade endast en gång när Nils ville ha mat och jag ammade honom. Fredrik fyllde på med lite ersättning. Nils sov till 9 på morgonen! Åh, vad jag behövde den natten! Jag brukar vakna av minsta lilla ljud som lillen gör. Helt klart sover Nils bättre när han får samsova med sin pappa än när han ligger i sin insats.

 

Grabben har en del roliga ljud för sig. Särskilt när han sitter och leker i babysittern eller möljer i sängen där vi hängt upp en mobil. Vet för övrigt inte om det var en dum idee att sätta upp den där. Kan det vara så att han inte kommer till ro på natten när han har den ovan sig? Vi satte just upp den då han var ”leksjuk” på nätterna och log o hojtade.

 

Bara på en dag känns det som han växer en massa och blir mer medveten. Han har börjat fläska till sig också. Han har supergosiga ben, hihi.

 

 En nygråten liten kille

 

 
 
 

Mammakroppen

 
Är det inte underligt hur kroppen kan anpassa sig? Det är svårt att förstå att Nils faktiskt låg i min mage för några veckor sedan. Magen var då en stor, spänd kula och idag är den betydligt mindre och mjukare.

 

Många gånger fick jag höra när Nils låg i magen; ”Det är ju verkligen bara en mage du fått”. Folk var förvånade men jag vill påpeka att man faktiskt inte behöver få så mycket mer. Det är synd att en del kvinnor våndas för att bli gravida i rädsla för att få en helt annan kropp. Jag gick inte upp särskilt många kilon under graviditeten, knappt 6 kilo slutade det på. Dock skall det tilläggas att musklerna försvann snabbt då jag mådde fruktansvärt illa i många veckor i början av graviditeten. Så fettandelen blev högre än den annars varit.

 

"-Vill du ha en till bulle?
- Nej tack, det är bra.
- Men, passa på nu när du är gravid!"

 

Vadå passa på?! Något jag har svårt att begripa är varför jag skulle passa på att ”unna” mig genom att öka ätandet markant och att äta mer onyttigt bara för att jag är gravid. Varför?

 

Visst, jag mådde dretilla och smååt en hel del. Det blev en hel del knäckebröd och kiwis. Jag försökte äta balanserat men jag medger att jag åt knappt något fett, utan kolhydraterna dominerade. Första trimestern var jag inte sugen på godis alls. Senare började jag äta det, men då på helgen. Jag åt mat när jag var hungrig och åt ordentligt tills jag blev mätt. Inget slarv och något dumt kaloriräknande.

 

Jag försökte hålla igång min fysik så gott jag kunde. Styrketräningen blev dock bortvald ganska så snabbt. Vattengympa och gympa höll jag på med ett bra tag ändå. Jag försökte anpassa gympan efter mina förutsättningar. Jag tog bort hopp och snedvridningar då jag hade foglossning och jag gjorde inte styrkeövningar för mage eller andra muskler som retade igång min mage att dra ihop sig. Jag hittade på mina egna övningar. Faktum var att jag hade mycket värre foglossningssmärtor om jag inte rörde på mig. Och visst mår man mycket bättre psykiskt när man får träna?

 

Mot slutet blev jag sjukskriven pga sammandragningar och foglossning. En hel vecka var jag totalt sängbunden och försökte sluta stressa. Oro för att bebisen skulle komma förtidigt och rastlösheten gjorde mig tokig. Snart fick jag klartecken att komma ut och gå. Jag tog pauser från mitt inneliggande liv i lägenheten och jag satte på mig gympadojjorna och började promenera i rask takt. Kroppen behöll kondition och knoppen höll modet uppe. Vet inte hur jag hade mått om jag hade fått vara sängliggandes konstant de sista månaderna av graviditeten.

 

Min åsikt är att man inte behöver känna sig stor som ett hus och vara helt slut som gravid, och inte heller efter. En del är vad man gör det till. Visst, vätska är svårt att ha kontroll över och jag vet vad hormoner kan göra med en. Sen är det förstås olika vad man har för grundförutsättning, om komplikationer uppstår och om man får stränga restriktioner.

 

Jag är över lag nöjd med min mammakropp.  Det är som sagt fantastiskt hur kroppen kan återställas efter att burit ett barn. Nu längtar jag att få komma igång med träningen.  För en liten degputmage har jag som ska bort och muskler ska byggas!  Har jag någonsin varit klenare?

 

 

 

Jag hoppas ingen blev stött av mitt inlägg. Detta är mina högst personliga tankar, syn och handlingssätt på MIN kropp. Jag tvekade ett tag att publicera det då det ibland känts som det endast är tillåtet att skriva om detta ämne om man har fått en mullig kropp efter graviditeten då det annars kan verka skrytsamt eller liknande? Man har ju hört att det minsann ska synas på kroppen att man väntat barn. Och jag lovar, det gör det även på mig.

 

 

 
 
 

Hos Kristin och Stella

 

Igår satte jag och Nils oss i bilen och åkte ut till Kristin och Stella i Segerstad. Det var faktiskt premiärtur för mig att köra bilen ensam med Nils. Som tur var sov han gott i baksätet. Jag och Kristin har inte setts sedan vid båda var tjocka om magen. Så spännande att träffa varandras bebisar! Stella är bara några veckor äldre än Nils.

 

Vi fikade och stre en massa. Det var fint väder ute och vi ville bege oss ut en sväng. Jag hade inte tänkt på att ta med mig barnvagnen så vi fick ordna det på annat vis. Nils och Stella fick helt enkelt dela på hennes vagn. Det gick hur bra som helst. Stella tyckte det var mysigt och hon bara log när hon fick sällskap. Nils somnade snabbt. Han tyckte nog det kändes tryggt.

 

Nästa vecka blir det förmodligen att träffa Linnea och hennes dotter också. Den andra kollegan som också var gravid samtidigt som oss.

 

 

 

 

Nils fem veckor

 

Lillfisen blir större och större. Han har nu börjat växa ur bodysarna i storlek 50. Nu tycker jag  att tiden kan stoppas ett tag så man får hinna njuta av hans spädbarnstid. Samtidigt är det så spännande när han utvecklas och man lär känna honom mer och mer. Jag älskar dig så jag inte vet vad!

 

Jag har fått tillbaka foglossningssmärtorna. Attan! Jag som bara vill få ”godkänt” på efterkontrollen och sedan komma igång med träningen. Som jag längtar!

 

Mamman börjar också bli trött då det ska ätas varannan timme. Häromdagen köpte vi en nappflaska. Det vore skönt om pappan kunde ge ett mål om natten om han ska äta så ofta även nattetid. Vi har infryst bröstmjölk men även ersättning. Vi testade att ge honom ersättning efter att han ammat sista målet på kvällen i förrgår, för att se om han stod sig längre. Det blev ingen större skillnad. Tidigt i morse fick han också ett mål som han däremot stod sig länge på. Hur har det varit med era barn med mat nattetid?

 

Idag på förmiddagen har han varit så lugn att jag nästan varit orolig. Men nu börjar det ordna upp sig..

 

 
 
 

Dagarna rullar på

 

Det är inte en lugn stund och det är både trivsamt och tröttsamt. Jag är inte den som lägger mig ner och sover en lur på dagen, inte ens nu när jag är bebismamma. Dumt egentligen! Det är som att man går och väntar på att den där magiska natten ska komma och som ska erbjuda sömn. Jag inser att det kommer om några år sisådär. Det är helt okej ändå, jag har ju världens finaste plutt! Det är tur att det är just han som håller mig vaken och inte något annat läbbigt. Värre är när man blir gammal och har en göbbe som ränner runt med förstorad prostata på aftontimmarna. Och då är det ju inte Nils jag pratar om..

 

 

Det är så skönt att Fredrik gått ner i tid på jobbet. Att åka på små utflykter, bjuda hem folk och bara mysa tillsammans alla tre är så värdefullt! Det blir alldeles varmt i hjärtat när jag ser vilken fin relation de har och bygger upp. Nils är pappas pojke.

 

 

Just nu sitter Nils i babysittern och grymtar. Han vevar med armarna och slår till leksaksmojängerna . Så himlans söt! Lika nöjd var han dock inte på förmiddagen då magen krånglade. Då var det massa gråt och skruvande. Lillen då!

 

 

 

 Lite bilder från senaste dagarna

 


Älskade mirakel

 
 
 
 
 
 
 

Nils fyra veckor

 

Älskade fyrakilosklump! Nu har du funnit hos oss i en månad. Jisses vad snabbt tiden går! Han äter en massa och växer därefter.  Han har fortfarande lite bekymmer med sin mage. Vi fortsätter kämpa på med ökad dos Minifom och hoppas på det bästa.

 

 

Det är så roligt att han har blivit så mer ”med”. Han kan nu fokusera blicken. Det märks tydligt om man tar en leksak och dinglar ovanför honom. I badrummet har vi ett väggur med pendel som han tycker är så intressant att kika på vid blöjbytet.

 

 

Han har börjat bli aningens mer vaken på dagen. I början sov han stort sett hela dagen och var vaken på natten. Vid läggdags är han som mest pigg. Han ligger och vevar med armarna, ligger och tittar och har ljud för sig. Vi måste sätta upp en mobil eller liknade som du kan utforska med blicken.

 

 

Snart hoppas jag att jag kan publicera min förlossningsberättelse. Jag har skrivit den sen flera veckor tillbaka men väntar på journalkopior så den ska stämma så bra som möjligt.

 

 


Hjärtat och jag

 
27/10 -12

Allhelgona

 

 

Jag, Fredrik och Nils tog oss en tur på Ruds kyrkogård. Vi tände ett ljus för de vi saknar. Fredrik fotade lite på minneslunden och jag sjöng lite tyst. Det föreligger alltid en speciell stämning vid gravarna kring allahelgona. Vi är många som tänker och saknar våra ”helgon”. Man känner av sorgen från ljusen men de ger även en känsla av lugn.

 

 

Om jag ska vara ärlig gick jag med gråten i halsen hela vår promenad. Det är så många tankar som kommer till en. Tankar jag inte orkar tänka. Tänk om.. STOPP! Jag blockerar tankarna innan jag känslomässigt reagerar. För jag vet redan var tanken kommer sluta och även mina känslor.

 

 

Det är fantastiskt att få ha så många omkring sig som man älskar och verkligen tycker om. Det är inte lika kul att vara rädd för att förlora dem.

 

 

 


rt, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu